Ledsamt och ensamt

Inför helgen som nyss varit var Emil och jag laddade för lite rolig skridskoåkning, kanske göra en utflykt med bilen, och ha filmmys på kvällen. Men den blev något helt annat.
 
I fredags kväll gjorde jag som alla andra kvällar när det är dags att sova. Borstade tänderna, stängde av dator/tv, släckte lampor och ljus, kikade in till Runa och sa godnatt till henne, kröp ner i sängen och somnade. På lördagsmorgonen gjorde jag mig i ordning för en ny dag och en härlig helg. När jag duschat, ätit frukost och klätt på mig så gick jag in till Runa för att i vanlig ordning titta vad hon hade för sig. Hon var inte i matskålen och stökade runt för att hitta de gottigaste fröna, gnagde inte på sitt spett och var inte heller influffad i sitt lilla hus. Istället låg hon och sov på ett ställe i buren där hon inte brukar ligga. Jag stod och tittade på henne en stund och skulle börja prata med henne, så hon kunde vakna och tassa upp i min hand för lite helggos. Men jag märkte att det var något som inte stod rätt till. Jag såg inte att hennes lilla kropp guppade upp och ner av andningen, den var bara helt still. Då började jag ana vad som hade hänt.
Jag stod kvar och tittade och hoppades på att se några små andetag från vår lilla tjej medan jag sa till Emil att hon inte rör på sig. Han kom, öppnade buren, buffade på Runa och sa att hon var död. Tårarna bara rann ner från mina kinder och jag gömde mig i Emils famn. Vår lilla favorit hade somnat in under natten.
 
Vid nyår tänkte jag för mig själv att det nya året kanske kommer innebära en del tråkigheter i min närhet. Minns att när jag tänkte så gick jag in till Runa, tog upp henne, pussade på henne och sa till henne att hon minsann måste hänga med i ett år till. Jag skulle kanske behöva ha lite extra kel med henne, hon har alltid varit en bra tröst när jag inte mått bra. Oavsett hur jag mått så har hon alltid fått mig att må ännu lite bättre. Men istället blev det hon som lämnade oss och som blev en av årets första (och förhoppningsvis sista!) riktigt tunga händelser. Två år är en ganska normal livstid för en hamster, men det hade inte heller varit någon övertid om hon fått leva ett år till.
 
Emils och min helg blev bara tyst och tung. Vi saknar vår lilla Runa så himla mycket! Det gick inte en enda dag utan att vi ägnade någon tid till henne, och de få dagar som vi var borta från henne pratade vi åtminstone om henne. Hon var liksom jämt med oss. Vi var ju en liten familj. Hon var vårat lilla glädjepiller. Nu står det en tom urstädad bur i förrådet. Och på bordet där den stod är det bara tomt och tyst. Nu är det bara jag och Emil igen.
 
Hoppas du har massa god majs att gnaga på och mjukt fluff att sova i där du är nu min lilla vän. Tack för två underbara år tillsammans med dig fina Runa, för all glädje du gett oss. Vi kommer alltid minnas och älska dig. ♥
 

Kommentarer
Postat av: elisabet

Nu kommer även mina tårar igen.. Vad vackert du skrivit Emma. Jag vet hur det känns.. Kram Elisabet

2014-01-27 @ 18:49:04
Postat av: Mamma Marie

Oj oj oj va fint skrivet. Jag vet ju också hur det känns. Å nu trillar även en tår på min kind. Hon fick ju verkligen leva nära er. Inte många små hamstrar som varit ute o tältat. Många kramar från mig.

2014-01-27 @ 20:27:45
Postat av: Sandra

Sötaste Runa <3

Svar: <3
Emma Skoglund

2014-02-14 @ 10:27:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0